Ilskan försvann.

Var riktigt förbannad för nån timme sen. Vad gjorde jag då? Först tänkte jag gå in och skriva, men tänkte att ni som läser skulle få slippa den historien. Så tog luren och ringde Sandra. Hon fick höra vad jag anser om sjuka föräldrar och martyrer till mammor. Hon är en så förstående dotter och tröstar mig med att det kommer bara bli värre. "Vänta tills mormor slutar med sina bromsmediciner". Sandra har jobbat med sådana här människor så hon vet hur det kommer att bli framöver. Efter vårat telefonsamtal kände jag hur ilskan rann av mig och sitter nu med lite dåligt samvete. Det är bara att bita ihop och gå vidare tills nästa samtal. Jag vet innerst inne att mamsen inte menar så mycket med det hon säger. Men jag klarar bara inte av hennes martyr-röst.

Tur att jag har Sandra att ventilera mina samtal och möten med hennes mormor. Hon får mig att skratta åt eländet och samtidigt kan hon vara ärlig och säga att det här är bara början. Det är bara att förbereda sig på att det att det blir värre.