Var på kalaset men orkade bara vara där i en dryg timme. Känns inte bra att behöva lämna kalaset så fort. Men smärtan gjorde att jag bara längta hem till min soffa. Nu är det så djävligt att jag inte orkar gå någon längre sträcka och att gå upp till övervåning är inte att tänka på. Bosse får bädda i soffan åt mig. Har ringt till jobbet och förklarat hur läget är. Det blir att ta det lugnt ett tag och hoppas på att jag snart blir mer rörlig. Kan det bli värre? Ja, självklart kan det bli värre. Andra benet kan bli lika obrukbart som det vänstra men det får vi hoppas på att det inte blir. Det finns en massa saker som kan bli värre så varför gnälla. Jo, för just nu har hjärnan ställt in sig på smärtan verkar det som. Och då hoppar det ut en massa gnäll ur min mun och ur mina skrivande fingrar. Kanske känns det bättre att skriva av sig lite så Bosse slipper höra mig hela tiden. Mitt i allt elände kommer en tanke popande ur min skalle, undra hur man hade levt sitt liv om man hade förhands information om sina krämpor redan som barn. Till exempel att man fick en liten bok redan på BB, där det står om alla sjukdomar och krämpor man ska gå i genom i livet. Huva mig vad hemskt.
Nu är det dags att vila lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar