Funderingar runt bärare.

Här har det sovits ordentligt i natt. Hela 13 timmar lyckades jag sova. Välbehövlig sömn vill jag lova. I torsdags natt blev det inte så mycket sömn för oss. Ett rent helvete bröt ut direkt efter ankomsten hem efter jobbet. Matlusten försvann och på det viset blev det inget insulin och tabletter. I går morse tvinga jag i mig frukosten så att jag kunde ta mina mediciner. Vi har beslutat att lägga händelsen på is och framöver tar vi en dag i taget. Tids nog får vi försöka att lösa det hela. Jag behöver all min energi till att ordna allt med begravningen, bouppteckningen och sluträkningen av godmanskapet. Vad det var som hände kommer jag inte skriva om just nu för jag ska fokusera mig på det tunga, jobbiga tid jag har framför mig.

Pratade med prästen igår och den 26 maj ska vi träffas för att prata om hur vi vill ha begravningen. Vi skulle fundera lite kring det här med om det ska vara anhöriga som ska bära kistan. Han sa att det brukar vara väldigt fin och värdigt att det är just nära och kära som bär kistan ut från kyrkan och även sänker ner kistan på den sista viloplatsen. Det kan vara både kvinnliga och manliga bärare. Han berätta också att det alltid känns bra efter att fått burit kistan till sista vilan. Jag har nu suttit och bollat denna information fram och tillbaka. Och tanken har kommit att kanske jag ska vara en av dom som ska bära pappa till hans sista vila. Låter faktiskt lite fint i mina öron efter alla min funderingar. Jonny kan också ställa upp har han sagt. Det kanske skulle vara bra om lillebror och två av hans söner bar på ena sidan och jag, Jonny och Sandra bar på andra sidan. Vi är ju ändå hans närmaste anhöriga. Ja, vi får väl se hur det blir. Tillbaka till prästen nu, vi hade ett långt samtal och han verkar vara en bra präst ( inte för att jag har så stor erfarenhet av präster).Var lite orolig för att det skulle vara samma präst som döpte Felicia. Ve och fasa om det varit han. Då hade jag varit tvungen att försökt byta ut prästen. När Felicia döptes satt jag i stort sätt hela tiden och stirra i golvet. Försökte att tänka på ledsamma saker för att inte explodera ut i ett gapskratt. Den prästen talade inte utan han skrek. En enormt jobbigt situation för dom flesta av gästerna. Det blev en massa fniss och dämpade skratt. Det vill man ju inte utsättas för på en begravning.

Ska nu duka fram en god lördagsfrukost och njuta lite av lugnet. Ha en bra lördag.