Den här är fin.

Precis läst en bön (tror det är det) som var med brevet som jag fick från prästen. Den finns i böneboken.
Jag tycker den är fin och säger en hel del om vad jag tänker om döden.

Döden är ingenting. Jag har bara gått in i rummet brevid. Jag är jag och du är du. Vi står fortfarande för detsamma i varandras liv. Nämn mig med mitt gamla invanda namn. Tala med mig på samma otvungna sätt som förut - ändra inte tonläget, låt inte extra högtidlig eller vemodig. Skratta åt skämten vi brukade skratta åt tillsammans. Gläds och le med mig, tänk på mig och be för mig. Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta bara för att du inte längre kan se mig. Jag väntar bara på dig, snart, alldeles nära, bara runt hörnet. Tro mig.
Ur böneboken