Nu har dom åkt hem. Jag klara av att inte gråta när jag krama dom en sista gång. Men när jag väl kom in i vår lägenhet var det kört. Har suttit och gråtit mer eller mindre drygt i två timmar. Det är inte klok. Hade aldrig kunna tänkt mig att jag skulle reagera så här. Bosse försöker att trösta mig, men det blir bara värre. Jag kommer att sakna Sandras skratt. Och alla trevliga stunder som vi haft tillsammans här nere. Ett tag kände jag bara för att åka till flygplatsen och slänga mig på flyget hem. Har varit in och kolla avgångstiden. Den var framflyttad tio minuter. Vi har varit oroliga för längre förseningar i och med att flygledarna sinkar starterna. Håller tummarna på att det inte blir mer framskjutet för deras skull.
Nu har inga tårar trillat på ett tag. Det känns lite bättre. Vi ska snart ner och titta på om vi ska göra någon resa här på ön.
En släng av separationsångest som jag aldrig hade trott att jag skulle få. Jag blir lite chockad av min reaktion. Kanske är jag överkänslig nu när blodtrycket ligger för lågt. Försöker att trösta mig med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar