Är det ett mirakel på gång?????

Fick ett så roligt samtal från mamma. Hon berätta att hon hittat pappa sittande på terapin med en av tjejerna. Bara att pappa satt där är stort. Men han spöa tjejen i Fia med knuff. Kanske inte är så märkvärdigt kan man tycka. Men det är just det det är. För något år sen var han sängliggande, sov dom flesta timmarna på dygnet. Han är ( eller var?? ) halvsidesförlamad efter en stroke för drygt 20 år sen. Och nu sitter han på terapin och spöar personalen i Fia med knuff, han slår tärningen och flyttar sina pjäser själv. Hans högra hand har varit knuten i många, många år. För att kunna klippa hans naglar så har man fått bända upp fingrarna. Nu kan han rätta ut fingrarna helt själv. Han har börjat träna både höger benet och höger armen, det har han gjort med hjälp av en gymnast ett par, tre gånger. Sen har han försökt att träna själv i sitt rum. För nu har han gett sig bara den på att han ska tillbaka till sitt gamla jag. Mamma säger att man nästan kan tro att skadorna i hjärna håller på att läka sig själv. Jag säger bara, det måste vara ett mirakel. Det är helt otroligt. Fortsätter det så här så kanske jag slipper några mer årsredovisningar. Och tänk vad kul vi skulle kunna ha det igen. Min pappa var världens roligast gubbe då han var frisk och jag vet att han har sin humor kvar. Så många tokiga upptåg skulle vi kunna hitta på, hahahaha. Hur som helst så kan man säga att undrens tid inte är förbi.