Fridfull och lugn.

Det går sakta men säkert åt det håll, som läkarna säger, med pappa. Idag när Sandra och jag kom till sjukhuset var han vaken. Han kände igen oss och hans ögon sa mer än tusen ord. Han såg så fridfull ut, precis som han har accepterat att han ska lämna denna jord. Det är lite konstigt att han bara blir mindre och mindre. Precis som han krymper för varje timme. Han har alltid varit lång men nu är han så liten. Igår var han knappt vaken, han titta upp några gånger för att snabbt somna om. Under den tiden Sandra och jag var där idag var han vaken i stort sätt hela tiden. Han slumrade in då och då men inte mer än någon minut. Något som jag inte riktigt klarar av är alla dessa andninguppehåll, som bara blir tätare och längre. Jag tro varje gång att nu har han somnat in och för ofta säger jag det högt. Det är tur att mamma bara hör det hon vill höra. Jag menar att det kan ju inte vara så kul att höra mig sitta där och vräka ur mig det hela tiden. Sandra är (som jag sagt hur många gånger som helst) en klippa. Hon klappar om och pratar lugnt med pappa och man ser att han gillar det. Det är något som jag inte klarar av. När vi kom dit i morse var han varm. Efter nån timme säger Sandra att " vad kall morfar är". Jag stelnade till och strax efter det fick han ett andninguppehåll. Genast tänkte jag att nu är det över. Mot slutet av dagens besök börja jag och Sandra prata om en massa roliga minnen vi har av honom. Det blev en hel del skratt. Mamma säger till pappa att vi prata en massa minnen. Jag tror att pappa skrattade för sig själv inne i sitt huvud av våra minnen. När vi gick var han så trött så jag hoppas han fick sova lite. Vi tror inte att han har så långt kvar. Och det skulle vara skönt för honom att få somna in nu.
Sitter nu och bara väntar på att telefon ska ringa. Jag är helt slut och det ska bli skönt att få lägga sig i sängen. Bara jag får några timmars sömn så vore det guld värt.
Ni undrar nog varför jag skriver det här. Det är det bästa sätt jag vet för att bearbeta saker och ting som händer i ens liv. Jag måste låta Bosse få lite annat att tänka på och inte bara sitta och höra på mitt pladder. Han måste liksom få vila sina öron och få nya krafter inför det som ska hända. Sandra och han är så gulliga och är duktiga lyssnare men även dom måste få lite andningsrum.
Många konstiga funderingar har jag. T.ex som idag kom jag helt plötsligt på att det måste vara hemskt att vara törstigt och inte få någon vätska, inte ens vätskedropp. Jag fråga mamma om pappa känner av törsten. Men hon trodde inte det och inte hunger heller la hon till. Hon titta lite konstigt på mig. I kväll är det tre dagar sen dom koppla bort närings och vätske droppet. Och jag kommer hela tiden på en massa konstiga saker som jag bara måste få svar på. Det låter säkert som jag kräver ett svar från mamma men jag vet ju att hon inte kan svara på alla mina konstiga funderingar. Men hon försöker att svara även om hon egentligen inte vet. För hon kan ju inte veta om han är törstig då han inte kan prata eller förmedla det på annat sätt. Ska försöka att sova nu.