Har haft en lång, tyst och underbar morgon. Har suttit vid köksbordet med tända ljus och min morgontidning. En långfrukost med mig som enda gäst. Utanför har dagen gått från totalt mörker till ett grådaskigt ljus. Idag ska jag fixa lite här hemma och så kommer Sandra över med en massa papper som vi ska gå igenom inför torsdagens rättegång. Får oros känslor som blir starkare för varje dag och förstår att Sandra har det riktigt jobbigt nu med allt som rör denna rättegång. Men efter torsdagen hoppas jag allt vänder till det bättre. Men vågar inte lita på att det går åt rätt håll. Även om hennes advokat är 99,9% säker på att vinna denna rättegång så sitter alla motgångar genom åren som gått som en stark påminnelse i ryggraden. Som Sandra har fått kämpat i nio år för att hennes son ska få ett lugnt och harmoniskt liv. Att han ska få en uppväxt utan hugg och slag. Att han ska få slippa höra från en hämndlysten pappa hur dålig hans mamma och familj är. Att han ska slippa se hur fadern misshandlar sin nya familj. Denna kamp med sociala som äntligen har förstått att allt som berättats under åren är sant och att grabben har fått lidit under dessa alla år. Ett lidande som har satt starka spår hos pojken. Idag går han hos en psykolog och gör framsteg mest hela tiden, men det är lång väg kvar innan han åter är hel igen. Det vore ett rejält bakslag om domstolen inte dömmer till sonens fördel. Så han slipper träffa sin pappa (som han själv inte vill träffa) just nu. Han har inte träffat pappan på tio månader, endast haft sporadisk kontakt per telefon och då är det pappan som ringt. Flera av dessa samtal har inte sonen ens velat tala med pappan. Pappans intresse att ha kontakt med sonen sker endast då och då. Alltså inte regelbundet. På torsdag får vi veta hur det går och förhoppningarna är givetvis stora på att det döms till sonens fördel.
I framtiden kanske det går att återuppta en ny kontakt igen med pappan. Men den dagen får man ta då den kommer. Jag skulle kunna skriva en hel bok om just denna historia och Sandra skulle säkert kunna skriva triologi om det hela. Att få ner hela historien här och nu är helt omöjligt så det här får räcka för denna gång, säkert kommer jag att återkomma med mera.
Ha en underbar måndag.
1 kommentar:
Gomorron vännen. Det gör så ont att läsa om detta. Inget barn ska behöva ha det så. Har själv fått bråka med sociala . Det är längesedan men sitter fortfarande i. Håller alla tummar jag kan för er. Sofforna blev så fina. Väldigt roligt att få något nytt. Ha det bäst kramen.
Skicka en kommentar