Nej, nej och åter nej.

Undra varför en del inte kan tåla att få ett nej? Vi har en i vår familj som bara inte kan ta ett nej. Sist vi prata med denna person fick hon ett nej. Hon lova Bosse att inte bli sur, men blev tydligen det ändå. Hon gilla nog inte att han ställde en massa jobbiga frågor. Men vill man ha hjälp får man nog finna sig i att lägga alla kort på bordet, även fast det är jobbiga saker. Men hon verkar hellre att föredra att ljuga och slingra sig. Det har nu gått ett par månader och inte ett livstecken från henne. Vi har prövat att ringa henne och sms:at, men hon vill tydligen inte ha kontakt. Så hon får som hon vill. Bosse är ledsen över hennes beteende. Han undrar om han gjorde fel, men så fort att ställt fråga säger han att han fan har rätt att få reda på sanningen om han ska hjälpa henne. Det är det minsta man kan begära som förälder, tycker han. Och jag håller med honom. Det här inte första gången hon blir sur för att hon har fått nej från honom. Jag har varit tvungen att kontakta henne och fått dom att prata med varandra. Men nu får det fan mej vara nog. Jag tänker inte vara den som ska ta första steget till en försoning. Hon får visa att hon är vuxen och stå för sina misstag. Är man närmare 40 så är det inte för mycket begärt, eller?