Igår var det återigen dags för ett sjukgymnast besök. Men innan jobbade jag mina fyra timmar. Sen mötte jag upp Sandra i Tullinge, vi gick och fikade i centrumet innan det bar iväg till gymnasten. Emilia har börjat gå och visade stolt upp sin nya talang. Efter som inte storasyster var med så blev det en hel del steg som togs. Det är något visst när barna börjar gå. Dom blir så stora då, liksom inga bebisar längre.
Väl hos sjukgymnasten fick jag tre nya övningar som ska läggas till dom övningar jag redan fått. Annars så var det inte någon förändring, varken bättre eller sämre . Igår hade jag värk i stort sätt hela dagen så på kvällen var jag helt slut och jag tvingade mig till att göra mina övningar. Läste om diskbråck i en tidning, om en kvinna som hade levt med smärta i över tio år. Hon hade till slut blivit smärtfri utan operation med träning. Tänk att ha ont så länge. En expert på området skrev att man kan ha smärta i bästa fall upp till 3 månadet och det var inte alls ovanligt med smärta upp till 3 år. 10 år tillhör ovanligheterna som tur är. Men att ha denna smärta i hela 3 år, skulle göra mig galen. Jag hoppas jag är lycklig lottad och tillhör dom som blir smärtfria efter 3 månader. Sen är det tydligen så att man aldrig blir fri från diskbråcken utan man blir endast symtomfri. Men det kan jag leva med bara jag slipper smärtan.
Tror jag ska ta fram vinterjackan idag. Jag fryser så fort jag stoppar näsan utanför dörren. Hösten har kommit med stormsteg och det börjar kännas som vinter i luften. Ha en bra dag!
1 kommentar:
Nej fy säger jag att gå med olidlig smärta år efter år, det får vi väl i allafall hoppas att det inte händer dej! Urch och fy!!
Beundrar dej för att du orkar härda ut med övningar när du redan har så ont. Vete tusan om jag skulle kunna ha sådan pli på mej själv.
Kraaaaaaaaaaaaaaam
Det är fan så kallt ute, jag har redan tagit fram dunjackan
Skicka en kommentar